Det senaste dygnet har det känts som att taket håller på att rasa ner på mig. Idag brast det - och det var tungt.
Ett par hoppfulla timmar på jobbet, å resten av dagen liggandes hemma i soffan..
Jag tror inte ens att någon förstår den känslan jag känner just nu. Hur gärna ni än vill förstå, så är det värre.


För hundrade gången i rad missade jag en resa till sundsvall och snart sätter jag mig på tåget och åker själv, då finns där ingen som kan göra mig varken ledsen arg eller besviken.


Här hemma händer inte mycket. Tårarna gör att tv:n blir suddig, men vad gör väl det, det finns inget roligt att se ändå. På datorn finns heller inte mycket att se. Det är mycket som skulle behöva göras här, men orken räcker inte till just idag. Det är en dålig dag och jag förtjänar den kanske. Jag ska väl inte hoppas på att alla gör som dom säger hela tiden.


Jag som har längtat efter att komma bort en stund, tänka på mig själv. Göra något annat en gång.



Jag är negativ, har en osund inställning till allt som finns omkring mig, och gissa om jag bara skulle vilja släppa allting och vara självisk. Säga vad jag tycker, tänker och känner. Köpa en tågbiljett till Malmö och återskapa en sommarhistoria (fast utan sommaren) som handlade om förföljelse och egna inbjudningar till fester där vi inte kände någon, knasiga bilresor med snälla människor, stundvis alldeles för mycket alkohol och letande av festdeltagare på gatan. Ja, självklart pratar jag om de intensiva sommarveckorna med Kattis sommaren 2006 (?) Jag tror att det är vad jag skulle behöva nu, tid med den underbart härliga och okomplicerade Kattis! Det är tur att det snart är jul så hon kommer hem en stund.


Och nej, allting handlar inte om sundsvall som jag lyckades missa igen. Bara till hälften. Andra hälften handlar om något helt annat. Det finns så mycket att säga, men jag tror jag låter bli - en stund till...