Jag är less. Jag ska helt enkelt inte vara hemma, för då blir jag sjukt less. Springer runt här med Johans mjukisbyxor, en sporttop och ett linne från teneriffa, håret i en ful å trasslig toffs å känner mig bara allmänt sugig. Nästan så jag borde ha som nyårslöfte att bryta ner och bygga upp mig själv igen. Bygga upp som en bättre människa med bättre självkänsla, självförtroende och bättre fantasi. Jag sitter alltid här hemma, gör aldrig nåt, tycker aldrig att jag är speciellt fin. Vad är jag för tragisk människa!?

Fast jag har en teori om var detta kan komma ifrån. Det kan låta som jag skyller ifrån mig, och visst är det skönt att alltid ha en syndabock, men det är inte så jag menar.
Men i alla fall. I skolan var jag mycket med många, men jag var aldrig med riktigt. Ja detdär har jag babblat om så mycket innan jag insåg vad mycket energi det gick, men jag var liksom bortglömd såfort skolan slutade. På måndagarna var jag också bortglömd för dom pratade om helgen å ditten å datten.. Å jag kan nästan känna ibland att det blir lite samma sak på jobbet. Jag pratar med alla, hälsar å skrattar, men sen då? Jag vill ju också vara med.

Men jag kan ju inbilla mig också, förstås..