Umgicks en stund med Nettan och Hanna idag, men dom åkte till Bräcke och jag kände inte att det var så smart av mig att följa med då min älskade sambo inte har nån nyckel med sig på sin fisketur så för att han ska kunna komma in här hemma när han väl kommer hem så stannade jag hemma.

Tänkte mig att dagen skulle bestå av fix och trix och vid dagens slut skulle vårt hem vara så vackert och välstädat. Johejdu. Vissa dagar går det där jättebra, allting blir så rent och fint och jag skulle kunna starta 100 projekt på samma gång. Andra dagar hamnar jag här. Ibland tittar jag upp från datorskärmen men det som möter mina ögon är bara skit. Saker överallt och jag vet inte vart jag ska börja. Paniken växer sig större än vad jag själv är och det bästa jag kan komma på att göra är att lägga mig och sova eller gå ut en stund, allt för att slippa se..

Det är lite av en deppardag idag. Även fast jag nyss faktiskt umgåtts lite med Nettan och Hanna, så känner jag mig ensam. Msn är öppet, telefonen står på, allting är tyst och stilla, och vissa dagar hade jag nog tyckt att det var skönt, men idag är det en plåga. Grått och trist..

Jag har funderat på alla mina vänner idag. Alla de vänner som jag inte ens vet hur dom mår eller var dom är längre.. Fast är det mina vänner? Eller är det bara så att ni en gång var mina vänner, att jag en gång hade nåt gemensamt med er, men att det har försvunnit tillsammans med vänskapen? Jag vet att jag inte är som ni är, jag planerar gärna mina dagar, jag chansar inte, vågar inte, kommer aldrig till skott. Ni reser, ni stannar aldrig någonstans. Jag stannar här, och har alltid gjort det. Ibland saknar jag er, jag saknar en härlig mörk eftermiddag på News, jag saknar frukt, stickade tröjor, skratt och gråt. Jag saknar när jag var en av dom ni ringde när det var nåt, eller när ni ringde bara för att säga hej. Jag saknar att ringa er när det är nåt, jag saknar att ringa bara för att säga hej. Men vilka är ni idag? Många av er har jag inte sett på många långa månader, en del har inte setts till på år. En del av er möter jag på stan ibland, och det blir lite av detdär "dösnacket" och hej-hur-är-det-ska-vi-hitta-på-nåt-snart-skitsnacket. Det vet ni väl, att vi inte kommer? Egentligen tog det inte många veckor eller månader efter studenten som jag försvann från er. Ni prövade era vingar åt alla möjliga håll, är jag fel för att jag stannade kvar? För att jag har en trygg vardag och inte lever så impulsivt som ni? Tro mig, ni som kände mig, jag har det bra. Jag lever ett alldeles underbart liv, har en underbar sambo och många härliga vänner kvar. Men tro mig också när jag säger att jag saknar er ofta. Jag har alltid haft samma nummer, adressen är inte svår att hitta, jag finns kvar här i livet, här i världen. Jag är väl bara bortglömd...

Jag och Nettan pratade om bloggar häromdagen. Att det är så mycket man skulle vilja skriva ibland, om hur man mår och hur det känns. Men något stoppar mig där på gränsen från att berätta allt. Jag är inget psykfall, jag gråter inte eller sliter i mitt hår. Jag har bara rätt mycket tankar som på något sätt skulle behöva komma ut. Jag överlåter väl de tankarna till väl valda, personliga möten med människor som betyder.

Jag tror nästan jag skulle behöva nåt onyttigt. Jag måste baka. Ensamhet är inte lika ensamt när man är två. Jag och kakan, idag är vi vänner.

(En fråga bara, vilka läser ens min blogg längre? Ja förutom båda mina systrar, min mor , Tina och Nettan?)